kryssets

Kanske ska jag ta det från början...

Man slår ju huvudet i sin könstillhörighet rätt fort och hårt, eller hur? Men egentligen var det överkomligt ända tills jag kom i tonåren. Innan dess fanns det konkret möjlighet till jämställdhet eftersom det var så lite som skilde mig från pojkarna. Jag kunde bryta ner de flesta av dem i armbrytning. Jag sprang bland de snabbare. Jag hade lika lätt att förstå tekniska beskrivningar och bygga saker. Jag hade killkompisar jag gillade att leka med, och de tyckte det var helt ok att leka med mig. Vi bytte leksaker och mina Barbiesar, Ken och Allan hade rajtanstajtans med min killkompis He-man i brinnande krigsscenarior och passionerade kärleksdramer...

Men sedan kom det - mensen, brösten, risken för graviditet. Som ett samurajsvärd klyver ett pappersark och jag separerades från de som levde kvar i den andra världen - killarna.

Man märker ju egentligen inte så mycket först. Jo, den irriterande menstruationen förstås. Pinsam och som medför att man måste köpa något mycket könsspecifikt - bindor, tamponger eller, som det ju finns numer, menskopp. Och för min del - värk. Sanslös värk i ca tjugofyra timmar prick. En gång i månaden, och det är ofta!

Det är ett starkt uttalande. Jag menar alltså att det säger någonting till en om ens vara, upprepat, rejält, en gång i månaden. Och för mig i förening med smärta. Och vad sa det till mig? Jo det inskärpte i mig en könsmedvetenhet om mig själv som kvinna, som potentiell barnaföderska. "Det händer dig" sa det mig. "Det här är du. Det händer dig."

Mina killkompisar? Tja, målbrottet var väl det närmaste de kom, samt att deras könsorgan började spela diverse pinsamma trick med dem. En gång ramlade innehållet i min väska ut och där fanns några tamponger i röran. En killkompis höll upp dem och spelade väldigt förundrad... "Vad kan det här vara? Vad använder man de här till?" Dramatiskt spelade han ut sin förvåning med övertygelse, lyfte tampongen undersökande mot ljuset, för att sedan svara sig själv i en eureka-scen "Åh, ja! Man stoppar upp dem i näsan så det inte rinner!!!"

För egentligen var det ju något som hänt och som... Ja, hur talar man om det? Jag hade fått en förmåga mina killkompisar inte hade, till priset av månatliga blödningar och smärta - jag kunde föda barn.

Öde i känslan... Havererade relationer... Bilden av mig själv i spegelreflexen i andras ögon... Dessa främmande världar där jag inte återfinner mig själv, utan någon annan. Skuggan? Det jag inte vill kännas vid men som ändå är jag? Jag begrundar bilderna i andras ögon. Obehagligt någon annan. En karaktär vars motiv och behov jag inte känner. I en främmande kontext bestående av andra människors livserfarenhet och förväntningar. I förståelsen av den andres sätt att tänka och förstå ser jag mig själv som jag ser ut ur deras synvinkel.

Hur förverkligas man för någon annan? Om det inte är jag som återfinns i deras ögon, för vem existerar jag då? Bara för mig och ingen mer? För den andre är jag en skapelse konstruerad genom den andres sätt att tolka andra... och sig själv? Jag betraktar hur andra skapar mig för sig själva... Märker hur min gestalt lånas in i detta andra sammanhang över vilket jag inte  har någon kontroll...

I dag känner jag mig sårig... En sorg, en bitterhet som gör ont inombords. Min gode vän i vars liv jag blev "Den Andra" och som var på vippen att få hans äktenskap att haverera... och som förvandlades inför hans ögon till någon han numer inte... Förhandlingssammanbrott. Och eftersom jag envisast försökte klara ut situationen för att bli sedd, så blev jag också den mest irriterande, obehagliga, påhängsna, krävande... typ... som bara inte ger sig! Och jag sörjer. Min vän var inte själv den mest perfekta i mina ögon, men vi hade så osedvanligt roligt ett långt tag... Och jag känner en obegriplig lojalitet... För den vars drömmar talade med mina. När psyket griper tag på djupnivå i ett ömsesidigt samtal...

Och så mina underbara styvdöttrar, varav den ena känner sådan ilska genetemot mig att hon... darrar, får hjärtklappning... Det såg ut som om hon skulle kunna börja flöda bitter vrede mot mig när som helst när hon såg mig sista gången. Den andra har ju i alla fall berättat sin version av varför. Märkliga misstolkningar. Upprunna ur så olika perspektiv och synsätt och en så märklig situation. För dagens "styvmorssituation" är märklig. Hela samborelationen med deras far ter sig märklig för mig. Genusmönstren. Kärnfamiljsföreställningen. Arja Sajonmaa... "Vem är jag, vem är du? Levande sharader...." vill jag sjunga...

Och vad kan jag göra? När det inte ens är mig de ser, utan någon helt annan vars motiv jag inte begriper. Jag kan bara fråga dom. Det är tur att jag fick den enas version av hela situationen med mig som dom har upplevt och sett den. För annars hade jag varit helt ovetande och oförstående. eftersom deras syn på mig inte handlar om vad jag egentligen gjort, tänkt och försökt säga dem, utan har blivit något helt annorlunda i deras tolkning. En annan person, i ett annat liv, i en annan film, med en annan handling och helt annan författare och regissör... Och det rent faktiska underlag de har, det är knappt ens fjädrar att bygga hönor av... Min vänlighet har blivit förvrängd till ovänlighet, för man har trott att ytan dolt något annat tydligen. Samtidigt har de satt upp en fasad som....

Det är så skrämmande att se.... Det är som den gången jag var riktigt trött, på banken, och skrev siffran sex och såg min hand skriva fyra, försökte igen men med samma resultat... och inte förrän på tredje gången blev siffran på pappret densamma som den jag tänkte mig skriva... Jag tror mig ge uttryck åt mig själv och mina tankar, men den text jag skriver blir i läsningen återskapad av den som läser... Du skapar... Jag skriver den här texten, men du skapar budskapet genom ditt läsande... Jag bävar inför tanken... Det är så mäktigt. Jag är så prisgiven dig. Eller är du...? Når du...? Var möts min text, min mening... din? Det är så nära.... I just fokuserandet den här punkten. Just här... Just i mötet mellan min text, uttrycket för min tanke och känsla och din... din mening... som nästlar sig in i min text och återskapar dess liv... i dig. På nytt... Ett nytt liv. Ett annat liv. Och ändå ett möte. En fusion. Ett upphörande av gränsen mellan dig och mig. Så skrämmande. Så mäktigt. Så magiskt.

Det skulle ju kunna var så underbart... Jag vet ju det. Men jag finner hur det bara har ringlat iväg för mig i flera av mina viktiga relationer och i stället blivit jättefel... Så jättefel.

Ändå är det här... igen... nu... här, i mötet mellan dig och mig... Det är mäktigt. Just det här fokuset. Det är i just mötet som magin finns. Möjligheterna. Som Hekates korsväg där världarna förenas. Det är hit jag vill gå och samtidigt är jag skrämd av erfarenheten. Det finns mäktiga krafter här, men de måste kunna hanteras. Det är inte många som kan det. Varsamhet... Ömhet... Omtanke... Den högsta erotiken kan inte återfinnas på det sexuella planet, men i mötet mellan själar...

Fantastiskt... Nu har jag en brevväxling som berättar om varför och sedan börjar bena upp hur. Och jag börjar läsa lite om styvfamiljs- och styvmorsfenomenet, varpå jag finner att mina erfarenheter tillhör ett mönster. Ja, det är inte bara min man som löste problemet med att ordna ett hem åt sina två barn vid skilsmässan genom att skaffa en ny relation och förvänta att hans hem därmed ordnas av... den införskaffade nya kvinnan!

Nej, inte alls en uttänkt strategi. Men det blir resultatet av helt omedvetna attityder som jag tror kan härledas till kön. Det slår mig att män nog inte har samma motivation som kvinnor att skapa ett hem. En kvinna har med sig från sin första menstruation att hon kan bli med barn. När som helst. Alltså är hon från början motiverad att tänka på sitt hem i kollektiva termer - förr eller senare kommer hon troligtvis att ta emot ett barn. Hennes psykologiska beredskap blir ju därmed annorlunda, även om hon inte tänker sig att detta ska ske med en gång. Men för honom är läget annorlunda - han gör någon annan med barn. Eventuellt. Kan han vara säker på att det är han? Och om han nu inte vill - kan han inte bara säga det till henne och be henne göra en abort? En annan människas kropp. Inte hans egen. Och kanske han kan bara sticka iväg och göra något annat...? Hon får ju skylla sig själv om... För om inte han vill, men hon, så...? Ja, då får hon väl skylla sig själv? Eller? Betala underhåll ja... Men man kan väl lika gärna köpa dator på avbetalning, eller bil...?

Fenomenologiskt inte en jämlik situation alls. Eller hur? Vad ska man göra åt det? Det blir ju konsekvenser på det psykologiska och emotionella planet. Två väldigt olika livserfarenheter. Inte alls jämlikt, även om man skriver böcker med titel som "Pappa föder barn", etc... Hon går igenom en fysisk process som en smärre bilkrock med fysiska konsekvenser som ev inkontinens, sprucket underliv, etc... Han står bredvid och är beredd att klippa navelsträng... Oj, så jämlikt! Blir då mannens faderliga rättigheter och skyldigheter lika alls? Hans rätt till föräldraledighet? Och så undrar de varför inte män tar ut mer av sin föräldraledighet... Kan det bero på att han faktiskt inte föder något barn, trots alla försök att lådsas som att verkligheten är annorlunda? Jag tror ibland på att föräldrar som adopterar barn (vare sig de är män eller kvinnor) är mer förberedda för situationen än många fäder i relationer där kvinnan ska föda deras genetiska avkomma. En manlig bekant låg i sängen med en annan kvinna när min väninna kom hem från BB med deras gemensamma barn... Tjofaderittan så jämlikt det var i den situationen! Blir det mer jämlikt för att han står bredvid och tittar på och sedan hjälper till att klippa navelsträngen? För han har ju valmöjlighet! Hela vägen...

Så när en man skaffar bostad så är det troligast att han slår läger. Varför skulle han ha en kollektiv idé om sin bostad? Det enda sättet han kan skapa ett hem, för en familj, är ju att försöka få dit en kvinna. Eller hur? Hon kan föda barn. Inte han. Men hon kan. Så han måste få dit henne och se till att hon stannar. Att självständigt börja skapa ett hem i en sådan beroendesituation kan nog kännas svårt och omotiverat.

Men hon... Hon har ju en annan motivation. För hon kan bli med barn när som helst och även ofrivilligt, som en konsekvens av våldtäkt, eller t.ex. diplomatiskt samlag (kvinnor kan ha samlag för många andra skäl än den egna kåtheten) med sprucken kondom, eller egen sexuell frivolitet under t.ex. en "säker period" som fått oväntade konsekvenser... Med genetisk far som ställer upp eller utan... Vem vet? Men just själva beredskapen på att det kan hända och kanske troligtvis kommer att hända någon gång, skapar ju en annan motivation att söka återskapa ett hem i sitt boende. Även om han sticker, också... En slags kollektiv beredskap i sitt varande sin egen kropp med dess potentialer. Man kan förstås göra revolt mot det och bestämma sig för att man inte vill, men det är då ett aktivt val.

Så min uppblommande idé om att min man skaffade sig ett hem när han skildes, ett hem att ta emot sina barn i det tidigare äktenskapet i, genom att skaffa mig - det ter sig som en rimlig slutsats. När vi talade om det så kunde han ta emot den möjligheten och bekräftade att det nog var så... Visst är han fin? Han har kommit långt... Jag blir så glad när jag märker det... Vänskap. Trots allt - det växer en innerlig vänskap mellan oss.

Samtidigt räknades det inte som mitt hem, utan som hans hem... Det finns en patrifokal, patrilinjär omedveten underton i samhället som osynliggör mannens upprepade oförmåga att själv ordna med ett hem åt sina barn. Mitt hem blir hans hem och hans barn i tidigare äktenskap har "rätt" till det hemmet. Det där outtalade "Vi har rätt att vara här, och du har ingen rätt att säga något om det!" i blickarna... Det öppna ignorerandet där ingen talar med "styvmamman" om saker, för hon har ju ingen rätt och ingen talan i relation till mannens barn med en "extern förälder" (som man i vissa böcker använder som begrepp för den andra biologiska föräldern till separerade, tidigare partners med barn).

Strukturella förutsättningar för svårigheter.

Men vi har myter som motverkar problemen genom att hålla kvinnor på plats. Den elaka styvmodershäxan rör sig genom rummen som en varning för kvinnor så att de undanhåller sig möjligheterna att dömas genom att agera på något sätt som kan kasta "styvmodershäxans" skugga över henne... Får kvinnor att ställa upp och skapa hem åt dessa män och deras barn i tidigare äktenskap, samt osynliggör dessa kvinnors insats...

I de undersökningar jag läser så är det sällan som kvinnor kommer i närheten av "styvmodershäxan" i realiteten. Därför undras det gång på gång varför sagorna är så "fel". Jamen är det inte det som sagorna har som funktion - att hålla kvinnor på plats och se till att de har en underordnad position i styvfamiljen?